idabankis.blogg.se

 

Jag hade aldrig klarat livet med den här sjukdomen utan mina ME-vänner. Det finms ett forum där människor med ME samlas och pratar om allt som rör sig i huvudet. Där finns alltid nån som lyssnar, är det mitt i natten är någon vaken, blir en rädd för ett bytt symptom är det alltid någon annan som varit med om det. 

 

Samtidigt som jag fått nya vänner där så försvinner en del andra. Det är en stor omställning. Alla vill inte ha en sjuk kompis, och det förstår jag. Jag är inte rolig alls, jag ligger ju bara här. Jag ger inte så mycket tillbaka just nu. Jag kan ge råd och pepp i chatten men jag kan inte ses live. Ibland tänker jag att jag ska försöka skärpa mig och bjuda hit folk fast att jag inte orkar, men då kommer bilden av sondmatning och blöjor i mitt huvud. För jag vet att jag hamnar där om jag inte är försiktig. Så mina vänner får vänta. Och de allra flesta gör det. 

Om jag inte har vänner när jag är sjuk behöver jag inga vänner alls. Så de som kryper tillbaka den dagen jag blir frisk kommer inte att bli väl mottagen. 

Jag har också många gamla bekanta som verkligen visat sig vara ett enormt stöd just nu. Ni gör mig så stark!!! 

 

Just nu kämpar jag med att komma ur mitt adrenalinpåslag. Jag har varit helt hyper sedan jag kom hit. Nu känner jag att det börjar avta. Jag förväntar mig en rejäl krasch. 

 

Puss och kram.