En saknad som får hjärtat att blöda
Ni vet när en saknar en annan människa så hela kroppen gör ont hela tiden. Det kan hända när en är olycklgt kär eller när ens käresta är flera hundra mil bort och det kommer ta flera år att få träffa hen igen.Eller när du har bråkat med din bästa kompis eller ska sova borta för första gången och saknar mamma. Alla vet kännslan, tårarna stiger så fort en tänker på den människan, du lever med en konstant klump i magen och tagg i hjärtat.
Precis så har jag nu. Jag saknar en person så mycket att tårrna rinner när jag tänker på henne. Och nu blir det snart ännu en sommar utan henne.
Personen heter Ida och var jag själv. Hon kunde gå, springa, dansa, sjunga, spela, cykla etc. Hon var nästan alltid utomhus för hon avskydde att vara inomhus. Hon hade alltid nått att se frammemot för hon älskade allt hon gjorde. Till och med att gå till jobbet älskade hon.
Jag saknar henne för jag viste att jag alltid hade roligt med henne. Jag visste att det alltid väntade i ett ävenyr.
Nu är det snart mars, i mars bokar jag och min man semester. I fjol avbokade vi. I år tror jag inte ens att vi kommer boka. Det är ingen mening, jag ligger ju bara vars jag än är.
Den första bilden är från sommaren 2014 på Öland.
Den andra bilden är från sommaren 2014, jag och en kompis tävlade om vem som var på gymmet mest och jag tog bilden som bevis.
Kommentarer om att jag kommer bli frisk och allt blir som förut vill jag inte ha för det vet du inget om.
Ja saknaden är svår, efter sig själv och efter själva livet - det som passerar därute bland alla vännerna och allt man deltog i. Bara Man själv sitter kvar, inspärrad i sjukdomens fästning, med murar och vallgravar.
Inte ens hoppet kan man riktigt ha, ett hopp om att någonsin få slippa ut. Det enda man kan för att få tårarna att torka och den värsta sorgen att stillna., är att upptäcka det som ändå kan ge lite glädje där innanför murarna. Lära sig leva, lite grand, i fängelset och, lite grand, acceptera att nu är det det här som är livet. Så som det är.