idabankis.blogg.se

Det var ett tag sedan jag skrev. Jag har varit så trött efter min födelsedag. Just nu skriver jag för att få hjärnan att fokusera på nått annat än min värk. Jag håller på att bli galen. Det känns som att någon skjuter mig i fötterna. Jag skriker rakt ut av ren reflex. Det är vidrigt när det är såhär. Jag försöker ockupera hjärnan med annat, ligger jag och försöker sova börjar jag bara gråta av smärtan och får panik. Panik leder till mer smärta osv. 

Jag är sovtrött vid tio på kvällen, men den senaste månaden har jag varit vaken varje natt på grund av värk, värst är det nu när mensen närmar sig. Då blir kroppen ännu mer stressad och när mensen kommer blir kroppen ännu mer trött. Just i det avseendet är det nog lättare att vara kille och ha ME. 

Jag har ännu inte fått svar på min senaste MR. Jag ber till Gud (fast jag inte tror på Gud egentligen) att cystan har minskat och jag slipper operera hjärnan. Då har jag ett problem mindre. Jag ska fira om den har krympt!! Det skulle göra mig innerligt glad. De andra förändringarna i hjärnan visar ju bara att jag är väldigt sjuk, så de får se ut hur de vill, det är inget som kan bli farligt I sig. 

 

Jag har fått lite frågor av läsare som jag ska svara på. Många undrar vad jag pysslar med och hur jag får tiden att gå. Jag har faktiskt aldrig tråkigt. För det mesta ligger jag bara och vilar. Jag har köpt och fått massor av pysselsaker så jag kan rita, måla, göra kort och gel-naglar. Jag lyssnar också mycket på ljudböcker. Pappa har gjort ett staffli som jag kan ha och ligga i sängen och måla. Jag har sjungit mycket men nu har jag fått minska på det för det gör mig sämre. 

Jag har också fått frågan om vad jag har för ljuspunkter i livet. Jag vet att det låter klyshigt men det är min familj och mina vänner som gör att jag vill leva och har nått att se framemot. Det är ovant för mig att inte träffa så många barn. De senaste fem åren har jag ju jobbat med barn hela tiden. Så när vänner tar med sina barn hit blir jag extra glad. Tyvärr blir jag också extra trött för jag har så mycket jag vill prata om. 

Min man, syster, föräldrar och mina tre närmaste vänner har blivit så mycket viktigare för mig sedan jag blev sjuk. 

När jag bara orkar ligga ner planerar jag vad jag ska göra när jag mår bättre. Mina tavlor ska vara med i en utställning där pengarna går till ME-forskning. Min pappa undrade om jag inte vill bli konstnär. Jag vet inte var gränsen för konstnär och inte konstnär går men jag vill definitivt utveckla mitt målande. Jag hade bra personer jag fick hjälp av både på gymnasiet och universitetet men nu har jag ingen. Jag skulle behöva en mentor som hjälper mig framåt. Jag vill inte bara måla, jag vill gärna lära mig mer om nya material. När jag mår lite bättre ska jag se om jag hittar någon bra kurs som är på min nivå.