Tänk när jag kan gå.
Tänk att jag nästan alltid ligger ner, rättare sagt jag ligger alltid ner på dagarna, på kvällarna sitter jag upp mer. Något jag verkligen önskar av 2016 är att kunna gå mer, det kräver givetvis att jag blir piggare, men det är något jag verkligen saknar. När jag var frisk gick jag eller sprang varje dag. Jag saknar det. Och jag saknar att cykla. Det kommer bli helt underbart när jag kan göra det igen. Det ser jag verkligen framemot. Jag är väldigt tacksam över att jag har en sjukdom som KAN bli bättre. Om jag hade haft tex MS hade jag inte varit lika sjuk, men då hade jag vetat att det inte skulle bli bättre. Nu vet jag att om jag överlever den jobbigaste tiden kommer jag att bli bättre någon gång. Kanske om ett år, kanske om 30 år. Men en dag händer det!