idabankis.blogg.se

Jag har varit hemmabunden i ungefär ett och ett halvt år och sängbunden i ett år. Jag börjar vänja mig. Jag tänker inte längre så mycket på allt jag missar och så. Jag är för trött, mitt liv är perfekt utifrån förutsättningarna jag har. Jag har provat att träffa lite kompisar och så ibland (typ två gånger i februari). Men även om jag bara ligger i min säng blir jag så slut. Även om det ger mycket så tar det så extremt mycket på enetgikontot. 

Min vänner brukar säga att jag kan ju bara ligga och ta det lugn. Men det är så mycket mer som gör mig slut.  

Saker som gör min trött är ljud, vissa dofter, att tala, att bli glad, förväntan inför att träffa någon, nervositeten för hur jag ska må efteråt Etc. 

Förut prioriterade jag alltid vänner. Nu gör jag inte det längre på samma vis. Jag prioriterar att min kropp fungerar. Jag älskar mina vänner men jag kan inte alltid utsätta mig för saker jag vet att jag blir sämre av. Däremot kan jag alltid lova att vi ska ses, för det ska vi när jag blir bättre. 

Den största förändringen för mig är att jag inte rör mig alls. Jag har promenerat varje dag i hela mitt liv, jag behöver det. Det ser jag verkligen framemot att göra. Det börjar synas ordentlig på min rumpa att jag inte rör mig, den håller på att försvinna. 

Däremot ska jag börja prioritera att sitta i solen mer, för nu är den äntligen här igen!

Jag är färdig med att vara bitter. Jag orkar inte det. Jaja jag fick en av de vidrigaste kroniska sjukdomar som finns, buhu. Tänk om jag aldrig blir frisk. Det är 90-96% risk att jag aldrig blir frisk, jag tänker inte spendera resten av livet med att vara bitter. Jag saknar mitt liv men nu är det såhär. Mitt liv är faktiskt inte dåligt bara för att jag ligger sjuk, jag utvecklas hela tiden.