idabankis.blogg.se

Jag vilar och vilar. Det är så många jag vill träffa och så mycket jag vill göra men det går inte nu. Jag orkar bara vila. Jag blir Väldigt mycket sämre av att umgås så jag undviker det. 

 

Men en pinsam sak med mig är att även om jag är okej med hur allt är nu så har jag en tendens att bli fruktansvärt avundsjuk. Ni vet sådär grön av avund. Förut var det på friska människor, nu är det liksom för långt borta så jag tänker inte så om dem längre. Mitt värsta nu är människor med ME/CFS som kan leva ett till synes helt normalt liv.  Okej de är trötta och har ont osv, jag förstår att det är jobbigt. MEN de kan jobba heltid, gå på stan, promenera, dricka öl, spela musik, sitta upp, se filmer osv listan är lång. Och de klagar lika mycket eller mer än de som är i mitt läge eller värre (fast det riktigt sjuka kan ju varken skriva eller prata). Och egentligen förstår jag dem, de blir illa behandlade för ingen ser att de är sjuka och de kämpar hela tiden. Men tänk om jag hade det så. Tänk om jag kunde ta en promenad och gå ut och fika med Lasse. Tårarna trillat fram när jag tänker på det. Jag tror att folk som är mycket sjukare än mig och inte kan äta alls eller ens vända sig i sängen är avundsjuka på mig. Och jag är tacksam varje dag att jag inte är så sjuk. 

Det här är en ful sida hos mig men samtidigt viktig att ta upp. För jag är inte precis nån ängel. För det mesta är jag nöjd med livet fast det suger. Men när jag läser inlägg som tex " är helt slutkörd efter jobb, storhandling, yoga och en sväng på stan, jävla sjukdom" då blir jag riktigt bitter. Och jag skäms. Jag vet att ni har det jättejobbigt och jag finns här för att lyssna. Jag vill lyssna. Jag ska bara hitta ett sätt att må okej själv. 

Antagligen är det här en av alla faser jag går igenom. Jag har haft flera olika sånna här grejer sedan jag blev sjuk. 

Något jag däremot har som alla inte har men borde få är människor som älskar mig. Jag klarar vad som helst när jag har så himla bra människor runt mig. Jag kan tänka mig att det är ett helvete att vara sjuk och ensam. 

Jag är också otroligt tacksam för att jag inte har barn. För jag hade aldrig kunnat ta hand on ett barn.