idabankis.blogg.se

Idag är en jävla skitdag. Jag har trippar på adrenalin i flera dagar men nu håller jag på att krascha. Och jag kan bara låta det ske. 

Nått som tar väldigår hårt idag är att fler och fler av mina ME-bekanta visar sig ha kronisk borrelia. Mot det finns en svindyr behandling och visst, det är fördjävligt att den behandlingen inte finns för alla. Det är en fruktansvärd sjukdom osv. MEN det går att bota med antibiotika om en träffar rätt läkare. Det är fysiskt möjligt. Villet gör att fler och fler blir friska. Vilket är fantastiskt.

MEN varför är jag inte en av dem?!? Varför finns det inget sjukhus som kan bota mig och alla andra som har ME? 

Idag är det bara sorg. Jag vet att jag blir glad igen. Men just nu är det tufft. Jag har läst om måååånga som blivit friska. Men ingen som haft samma grad av ME som jag, när det väl kommer upp till ytan har de som blivit helt återställda mest varit utmattande. Inte haft en trasig hjärna! 

Det tar så jävla mycket kraft bara att minnas saker. Hela tiden säger jag till mig själv "jag är hemma hos mig och Lasse även om jag inte känner igen mig här."

Jag har full förståelse för er som tycker att jag är ego och gnällig. Men innan ni dömmer kan ni lägga er i ett mörkt rum i några år och känna hur det känns.